Kalle var en vanlig pojke som levde ett vanligt liv. Han var 10 år, ganska kort och hade brunt och rufsigt hår. Han var ganska äventyrlig av sig, gillade att drömma sig bort och han gillade verkligen att rita. En dag när han kom hem från skolan så ville han rita lite. Så han satte sig ner och började rita på ett stort papper. Det han ritade var en kamp mellan det goda, som var en samling människor som bara ville leva ett enkelt liv, och det onda, som var en mörk fläck som strömmade över landet och gjorde allting mörkt. Han satt och ritade länge, och till slut så somnade han.

Han vaknade på morgonen, men när han vaknade så var ingenting som vanligt. Allting var tvådimensionellt! Han märkte också att allting verkade vara ritat på papper, till och med han. Kalle blev jätterädd, hemskt förtvivlad, och ledsen, för han tänkte att man inte kunde leva så och därför skulle han dö.

Kalle ville bara springa bort, men när han försökte så märkte han att han bara kunde springa åt två håll: höger och vänster, för att välden han hade kommit till var ju tvådimensionell. Förtvivlat sprang han åt höger. Kalle sprang och sprang, tills han krockade i någonting. Han ramlande ner på marken, men när han tittade upp så såg han en tjock gammal gubbe. Gubben hade ett jättestort grått skägg, en blå rock och en hög hatt.

Gubben tog Kalle i handen och drog upp honom.

-  På väg någonstans? frågade gubben. 

-  Jag satt bara hemma och ritade, sen så somnade jag och vaknade här! Jag vill komma hem till min familj! skrek Kalle förtvivlat. 

-  Du måste vara pojken i min dröm, sade gubben. 

-  Jag ska hjälpa dig komma hem, men först måste du hjälpa oss här i Flipside, sade gubben. 

•  Följ med mig, sade gubben.

Tillsammans gick de in i någon sorts papperstad med hus av papper. De kom till ett litet hus, där de gick in.

Huset var mysigt. Det fanns en eldplats, ett par stolar och en säng. Det var allt som fanns i huset, men det kändes ändå väldigt mysigt, kanske på grund av den varma lukten Kalle kände. Gubben berättade för Kalle att han hette Gråskägg på grund av sitt stora gråa skägg. Gubben sade att han kunde skicka hem Kalle, om Kalle hjälpte till att besegra deras fiende, greve Bleck. Gråskägg sade att för att besegra greven så behövde Kalle använda det kraftigaste vapnet av alla. Detta vapen var en enkel penna. Så, på order av Gråskägg, började Kalle sin resa åt vänster.
Kalle gick en lång stund och till slut kom han till någonting som nästan var svart. Kalle var rädd, men han gick ändå in i mörkret. Då så hoppade ett hundliknande monster ut ur mörkret. Det fällde Kalle och ställde sig ovanpå honom. Kalle var säker på att han skulle dö nu, men i en sista desperat rörelse så stack han pennan i monstrets ansikte. Han märkte att monstret började hoppa undan, så Kalle försökte rita ännu mer i monstrets ansikte. Han ritade en clownnäsa på monstret, och till Kalles överraskning blev monstret en clown. 

Efter att ha gått genom mörkret väldigt länge, så kom han fram till en svart borg. Han såg inget sätt att komma in genom porten, så han satte sig för att fundera. Han satt länge och tänkte men till slut så gav han upp. Arg för att han inte skulle kunna komma hem så tryckte han sin penna mot porten. Då öppnade sig ett litet hål. Han hade kommit på hur han skulle öppna porten! Han ritade ett hål på porten och gick in genom det.

När han kom in i borgen så såg han att i mitten av borgen så fanns det ett litet ljus som höll på att kvävas av mörkret. Kalle tänkte gå fram till ljuset, men sedan kom en man flygande med sin lie.
- Du kommer aldrig kunna rädda dina kompisar, dåre! sade mannen.

- Och vem är du då? frågade Kalle.
- Jag är Greve Bleck! svarade mannen.
Med ett sving med sin mörka lie så kom två hundmonster till hans sida. Kalle började rita olika saker på dem så att de blev till en massa ofarliga saker. Men greven trollade bara fram fler och fler. Kalle gjorde sitt bästa för att rita på dem, men hans arm började bli trött. Då fick han en idé! Han kunde väl bara rita egna saker. Så han ritade en jätte, men den blev skuggig och mörk och försökte döda Kalle istället. Det verkade som att greven kunde kontrollera alla levande varelser där. Då fick Kalle en till idé. Han ritade en jättestor bur över alla monster och greven. Sedan så ritade han en trappa upp mot ljuset, som nästan have kvävts helt av mörkter nu. Innan trappan var färdig så tog hans penna slut. Han behövde hoppa sista biten. Han hoppade mot ljuset och tryckte in pennan i det. Det kom en explosion av ljus och sedan så vaknade Kalle i sitt eget rum.

Kalle sprang ut till sin mamma och pappa och sade att han var så glad att se dem, för han trodde att han aldrig skulle få se dem igen. De tittade oroligt på varandra, lite som om deras barn var konstig i huvudet. Sedan så såg Kalle sin syster. Han gick fram och kramade henne och sade att han var jätteglad att se henne.

- Wierdo. sade Kalles syster till honom.